Min förlossningsberättelse

Efter att Mikael har berättat sin verson av hur underbara Tyra kom till världen tänkte jag dela med mig av hur jag upplevde det hela.

Egentligen hade jag det på känn hela dagen den 23:e medan vi sprang på stan och inhandlade sista julklapparna. Jag trodde inte att det skulle ske så snart, men jag förstod att det inte skulle dröja till vår inbokade tid för igångsättning den 30:e.
På kvällen börjar jag känna av något som liknar mensverk och efter att ha duschat och gjort mig iordning för natten börjar jag fundera på om inte dessa mensverksliknande kramper kommer med jämna mellanrum. Jag håller ett öga på klockan och upptäcker att det är ca 2-3 min mellan. Eftersom det dock inte är några "riktiga" värkar så tar jag ingen större notis om det. Under natten tilltar dom dock i styrka, men jag fokuserar på att slappna av.
Det kändes ganska bra att få öva lite avslappning och andning innan det blev på riktigt tänkte jag. När klockan va omkring 5 började jag bli uttråkad av att vara vaken själv så jag petar lite på Micke men försäkrar honom om att det inte är någonting på g. Förvärkar kan man ha låååång tid innan en förlossning tänker starta har jag läst. Det enda som kändes lite jobbigt va att vi inte va själva hemma. Jag ville egentligen gå och duscha eller ta ett bad, men ville inte störa svärmor och blivande faster som vi hade övernattandes hos oss.
Micke går då upp, ringer efter en taxi och skickar hem våra nattgäster vilket gav mig fruktansvärt dåligt samvete. Tänk dagen efter när allt har gått över och jag kommer vara tvungen att sitta där vid julbordet och förklara varför Micke körde upp och ut dom mitt i natten för att jag ville ta ett bad i lugn och ro. Nä, så beter man sig inte.

Hur som helst, när vi hade lägenheten för oss själva va det ju lika bra att krypa ner i badet. Micke frågade lite försynt om det va ok ifall han gick iväg och åt lite mat, vilket han fick göra om han hämtade in en chokladask till mig. (julgodis ftw!)
Så där ligger jag i ett varmt bad och äter choklad. Mensverken gick över och jag funderar mest på hur jag ska förklara mig inför att blivande farmor och faster va tvungna att åka hem mitt i natten.

Micke va dock inte lika lugn över det hela och tyckte det nog va bäst om vi ringde in till förlossningen för lite rådgivning. Och det kunde väl han få göra tänkte jag, för jag tänkte då inte ringa. Efter en stund räckte han dock över telefonen till mig och jag fick prata med en barnmorska. Men jag försäkrade henne om att det va fina fisken här hemma och hon sa att om vi undrade något va det bara att ringa igen. Hon berättade också att jag inte skulle bli förvånad om värkarna glesades ut och försvann, för så kunde det hålla på med förvärkar under flera dagar.

Efter några timmar i badet (vart tog tiden vägen!?) kände jag att det nog va bäst att få i alla fall lite sömn så man orkar med julfirandet sen. När jag väl lagt mig i sängen känner jag dock att nä, det här går nog inte. Det gör ju trots allt ganska ont. Så jag stiger upp igen. Upptäcker att jag börjat blöda lite så Micke ringer tillbaka till förlossningen och dom säger att om vi vill får vi komma in på en kontroll, men hon tycker det är bäst att stanna hemma så länge som möjligt ifall jag känner att det är hanterbart. Och hanterbart är det ju, inga problem, men jag börjar bli ordentligt nervös inför hur jag ska klara av det här med att föda barn. Om jag tycker det är jobbigt NU, hur ska det då bli sen?? Efter jag lagt på telefonen går jag till badrummet och vid nästa värk så känner jag hur det riktigt trycker på och jag hör mig själv ge ifrån mig ett läte som inte är från denna värld. Riktigt rädd blir jag och skriker efter Micke som förskräkt rycker upp badummsdörren och jag utbrister "ANTINGEN SKA DET UT ETT BARN ELLER SÅ MÅSTE JAG SKITA!!!" (vad hände med prydheten?).
Så det va ju bara för honom att kasta sig på telefonen igen. Personligen kände jag mig lite osäker på om det här va en krystvärk eller om det helt enkelt bara va dom "riktiga" värkarna som kommit igång. (Även om jag nu sett alla avsnitt av förlossningskliniken på tv så känner jag mig som nybörjare på det här med att föda barn!). Och även om jag fortfarande inte va helt hundra på att det verkligen va på g nu så kände jag att jag nog inte vill åka bil. Lite försiktigt ber jag micke att fråga om dom inte kan skicka en ambulans. Det visade sig dock att det hade han redan gjort, så den va på väg! (tack!!).
Jag tar mig tillbaka in i sovrummet och Micke står med barnmorskan i ena telefonen och ambulansen i andra telefonen samtidigt som han säger till mig att andas och ta det lungt. På barnmorskans order ska jag andas mig igenom krystvärkarna, vilket är betydligt lättare sagt än gjort. Personligen är jag fortfarande inte helt hundra på att det är ett barn som ska ut, det känns ju som sagt som att jag behöver göra nr 2 (typ som om jag varit förstoppad de senaste 9 månaderna!) och jag försöker väga fördelar mot nackdelar. Antingen riskera att bajsa i sängen eller riskera att föda barn ner i toastolen. Aldrig hade jag väl trott att det skulle vara dessa tankar som snurrar i huvudet när man är på g att föda barn :p

1:a ambulansen är här jättesnabbt och in kommer två killar som möts av en spritt språngande naken Malin. Jag hälsar med att beklaga mig över "klädvalet" och informerar även dessa två stackare om att jag eventuellt bara ska gå på toa (ehh?). Dom vill snabbt som tusan få in mig i ambulansen, men när jag reser mig upp och nästa värk kommer känner jag hur någonting buktar ut där nere. jag beklagar mig och säger att det nog inte går och till ambulanskillarnas lättnad (tror jag) är Akutbilen framme och två kvinnliga sjukvårdare kommer in i sovrummet och "tar över".

Mycket riktigt buktar någonting ut där nere och ambulanstjejerna vill snabbt som tusan få mig ner i sängen för en undersökning för att utesluta att det inte är navelsträngen som är på väg ut först (dåligt dåligt!). Hur gärna jag än hade velat kunde jag dock inte lägga mig ner utan hamnar ståendes på knä i sängen istället och tvingar därmed ner ambulanspersonalen på golvet för att kunna se något. Dom konstaterar att det är hinnorna som buktar ut och om jag krystar vid nästa värk kommer pyret vara ute.
Jag får lite panik - jag vet ju inte hur man krystar! Här har jag spenderat de senaste 15 min med att försöka låta bli att krysta så jag har missat all "träning"!
Det ger sig dock ganska snabbt när nästa krystvärk kom, då va det bara att följa kroppen, den visste vad den skulle göra. Och ut kom lilla Tyra!
Snabbt som tusan gick det och utan en endaste skråma. Måste erkänna att jag kände mig lite som en kvinlig motsvarighet till Superman.

Ambulanspersonalen undersöker och klär Tyra inför förden till BB medan jag får hämta andan

Hon föddes med segerhuva och APGAR 10-10-10 kl 08:43 på självaste julafton. Vilken lycka!